Zzzzzzz...

Äntligen ska det nog sägas.

Varit en tung vecka sedan jag slutade med kortisonet. Magen blev inte bättre utan till och med sämre. Var på söndagen hos doktorn för att få hjälp och blev sjukskriven en vecka till. De ville inte sätta in någon medicin utan jag fick lite almänna råd och lämna prover och så skulle jag höra av mig om det inte blev bättre. Klarade inte att sova med än 40 min i taget pga magsmärtor och gå på toa hela tiden. Måndagen och tisdagen är bara vaga minnen i min hjärna.

På tisdag kväll var jag till min kompis Malin till lika super sömmerska för provning av medeltidsklänningen som jag har beställt. Jag hadde för 3 veckor sedan lämnat mått till henne för mönstret och det visade sig när det var dags för provning att alla mått jag hade gett henne hade minskat med mellan 2 till 3 cm. Det låter inte som mycket men jag blev oroad av det. När man minskar 2 eller 3 cm i omkrets runt om på hela kroppen är det ett par kilon som har fallit bort. Om man går ned det vid träning och bantning kan det vara helt normalt att göra det under ett par intensiva träningsveckor. Om man gör det när man bara har suttit hemma och till och med druckit dricka varje dag är det mindre bra.

På natten mellan tisdagen och onsdagen kommer febern tillbaka och jag tar ett beslut. Nu räcker det! Jag orkar inte mer. Kroppen kanske klara det en stund till men mitt spyke är nu helt slut kört. Läkarens kommentar var att det skulle ge med sig efter en vecka eller mer och så vidare men jag orkade inte stå ut så länge. En massa vatten och en febersänkande tabletter senare har jag lugnat ned mig men mitt beslut står fast. Jag ska till läkaren igen på onsdagen och jag ska tvinga dom till att hjälpa mig med antingen ett mer aktivt kost råd än lite almänt så där, medicin eller en remis till en utredning. Det går fan inte över av sig självt oavsett vila och vilja. Lyckas sova på tabletterna i 3 timmar och sedan är det iväg till läkaren igen.

Sköterskan på motagningen tyckte att jag skulle lugna mig ett par dagar till men släppte in mig till läkaren i alla fall. Väll där inne blev det lite anorlunda än jag hade tänkt mig. I och med att jag hade fått feber igen så ville han starta mig på en antibiotika då han ansåg att kroppen på grund av tidigare medicinering och sjukdom inte skulle orka läka sig inom rimlig tid. Det var skönt att ha någon som lysnade på mig.

Medicinen jag har fått är inget mirakel medel men det har tagit udden av smärtan och jag kan nu behålla mat i systemet upp till 6 timmar. Kroppen tar ut mer näring ur det jag äter och det märks då jag återigen kan tänka och sova bara efter 1 dags behandling. Att sova mer än 4 timmar på raken är så underbart och det hjälper min kropp att läka bätre. Jag ska bli frisk, det bara är så. Har miljoner saker jag vill göra, många ställen att besöka och ett jobb att sköta. Jag ska till kungahälla och ska ha kul och handla. Jag ska bara sova en stund innan zzzzzzzz....

I övrigt så kom mitt nya spel till Wiin i går och jag orkade på kvällen spela egenom de första galaxerna. Super Mario Galaxy är jätte kul och passar min och Jons sjuka humor. Eller så är det så att vi har sjuk humor och spelet är rätt så normalt, det hela är lite oklart. När man ska få Mario iklädd en bikostym (bi som i flygga runt och samla honung) kryppa omkring på jätte bidrottningens kropp och samla in en trasig stjärna och hon fnittrar hysteriskt så kan man bara undra över de som skrev manus.


Planer för vecka... Vi får se.... Steampunk föreingsmöte hos oss på söndag.

Grattis Lars till ditt mac inköp ;)

Midsommar nästan

Ska erkännas att det inte känns som den mest centrala firar dagen i mitt liv men den kommer och folk är lediga. Som utflyttad dalmas/kulla blir det inte en helg av någon större hallå om man inte är i dalarna. Är man i dalarna vid denna tid punkt annars brukar man antingen:

1. Jobba med något event för att roa turister och tjäna multum.
2. Gömmer sig i obskyr sommarstuga i bakvatten avdelningen långt ifrån turister.
3. Fikar och äter mat med släkt och sedan gömmer sig för turister.

Det genom gående i dalarna är turister just nu. Sedan när dom har tuppat av i någon buske efter vad dom tror är firande av midsommar tar lokal befolkingen hand om det som ska ske. Njuter av den längsta dagen med naturen och magin som egentligen är mitten av sommaren.

Ok alla firar på sitt sätt eller bryr sig på sin nivå men dom sista åren av midsommar hysteri i dalarna har man egentligen glömt vad det är vi firar eller i vårt kolektiva medvetna reagerar på. Så varför skriver jag nu detta? Vem vet... jag bara kom att fundera på varför är denna helg av vikt alls.

Hur vi kommer att fira medsommar alls vet vi inte. Vi tar det som det kommer och hur jag mår. Jons namnsdag ska firas på något sätt men hur vet vi inte. Jag har i dag ätit sista dosen av kortisonet vilket har gett en del konstiga saker att hantera i min kropp. Det ska bli skönt när dom går över så jag kan kanske hänga med på vad den gör när jag försöker göra något. Jag försöker gå, aktivera mig och orka men det funkar inte så bra. Trött är nog kommentaren.

Vad som har hänt är att mitt blodtryck ligger på lågnivå hela tiden. Oavsett vad jag gör för att få energi funkar det inte. Ok jag har inte försökt höja den med medicin men allt annat utan för den avdelningen har falerat. Om det var meningen att jag skulle äta någon längre kur av kortison skulle jag ju ta upp det med en läkare men nu är det inte aktuellt. Koffein är verkningslöst i stort sätt. Den berömda huvudvärken hålls på avständ men annars funkar den inte alls. Jag dricker den som om det skulle vara vatten och det händer ingenting och det smakar i stort sett inte alls. Efter 3 koppar på raken vart vid andra människor studsat omkring som duracell kaniner känner jag mest för en tupplur.

Mat är just nu en underlig avdelningen. Jag känner enorm hunger hela tiden och äter i stort sett var annan timme när jag är vaken men lika där så händer ingenting. Jag äter och blir sedan kokvarm sedan behöver jag på toa. Det verkar bara snabb bränna det och sedan kaseras. Stannar inte kroppen alls vilket också gör en jätte trött.

Vatten... Vatten är bara ett helt eget kappitel. När jag är sjuk brukar jag hinka vatten som en galning kanske. Kroppen i regel brukar vilja ha det och det har en bra smak och jag känner mig bätre av det. Sedan när jag började med kortisonet så smakar vatten illa, som krita på tänderna. Jag är törstig, kroppen skänns förtorkad, läpparna nariga och jag känner att jag är svettig och ska dricka mer men det är så obehagligt. Jag dricker ändå för jag vet att jag ska oavsett men det skänns fel. Ska bli så skönt på söndag när det sista har gått ur kroppen.

Jag försöker göra saker, gå eller umgås men det går segt. Kroppen kaserar energi eller vägrar ta upp den och då blir det fel. Man blir ledsen, förvirrad, yr, tappar tidsbegrepp och blir långsam. Nu skulle jag skriva något mer men efter att ha stirrat på skärmen i 5 min utan att kunna formulera går jag helt enkelt vidare...

I dag kom vi ut och fikade på kvällen och jag klarade 3.30 timme innan jag behövde rör mig hemmåt på grund av att jag var slut och borta. Ok vi åt 2 gånger under den tiden men det funkade. Blev även attakerad av en gammal man med käpp som tyckte jag var i vägen och för långsam men det är bara mysko random företelse som sker. Får nog ett blå märke på höften efter det. Vi blev alla så shockade över vad mannen gjorde att jag bara kunde komma för mig med att skricka gubbdjävel efter honom.

Fast min hjärna är kapasitet fotsvamp pågår en rad projekt under veckan. Vi håller på att bygga om en gammal plattskärm till steampunk och jag har börjat brodera en game sprite grej från DR Mario. Blir bilder när vi orkar. Sprite stitch för förklaring och insperation.

Ja jag gnäller och gnölar om att jag är sjuk och är trött i den här bloggen just nu men jag behöver göra av det någonstans. Jon ser och vet hur jag mår men det är skönt att skriva av sig lite. Älskar dig vännen.

Äntligen bättre...

Natten var ett fruktansvärt helvete. När klockan 6 i morse började jag väcka stackars Jon och säga att det var dags att åka till axessakuten. Jag hade fått nog av Salgrenska med läkare som inte ens tittade på mig, lyssnade på mig och bara stirrade sig blinda på en siffra på ett papper. Det är tydligen lätt att inte märka en människa som står framför en person som kliar sig hela tiden och är helt röd. När jag på pekade flera gånger att saker och ting inte var helt ok så fick jag bara en ryckning på axeln och en kommentar om att det försvinner snart vilket jag av någon anledning trodde på.

När jag kom in i morse var jag i stort sett den enda patienten förrutom en liten flicka med örvärk (tror jag). In skrivningssköterskan tittade snapp på mig och sa innan jag ens hade hunnit öppna munnen: Har du nyss ätit pencilin? Japp... Människor som ser en.
Får vänta i nästan 5 min vilket är tiden det tar att funder på om man ska försöka länsa maskinen i korridoren på kaffe. Jag och Jon var helt slut efter flera dagar utan mer sömn än 3 till 4 timmar i taget. Först halsen med sin klump, sedan svår feber och nu akut alergisk shock. Två veckor som jag egentligen inte förstår hur vi har orkat med. Jo det vet jag ju... det är för att vi älskar varandra väldigt mycket och att vi kan stötta varandra oavset vad. Ok andra kanske tycker att det låter som om jag fräser på honom eller att vi grälar men det är bara ett sätt att försöka få mig triggad att bli arg för att jag inte ska försvinna in i ett inte för världen nå bart hål.

Åter till dagens sjukhusbesök. Läkaren kommer efter 4 min (nytt rekord). Hon lysnar på mitt och Jons kanske osammanhängande beskrining om vad som har hänt. Hon ställer frågor om detaljer och har stor förståelse för hur vi båda mår och varför saker och ting just nu går att fnittra till fast det inte är något bra när man är helt slut. Hon blir shockad över vilken medicin jag fick i går och det faktum att jag inte fick kortison omedelbart då jag helt klart hade en alergisk chock. Den nya (kloka, fantastiska och underbara... ja ja jag vet att jag tar i men nu var hon det) läkaren tar snabbt fram en ny och bättre behandling för min problem och ger mig första omgången medicin redan på plats så att jag kan ta mig till ett apotek utan att tuppa av, klia ihjäl mig eller bara ge upp på vägen. Antihistaminet är en sort som är helt inriktad på utslag och klåda, den andra jag fick i går är mer allmän inriktad på luftrör och andning. Jag har ätit denna för många år sedan för vår allergier men var tvungen att byta sort när jag spontan somnade här och där. Jag mycket väl ta den nu för jag kommer inte troligtvis gå utanför lägenheten på dom närmsta 5 dagarna i alla fall. Kortisonet har jag fått på en vecka och en ny sjukskrivningomgång undersamma tid. Jag får inte jobba vid ugnen när jag äter det då kombinationen av värmen och medicinen kan vara skadlig.

Nu har jag lyckats ätit, sovit 4 timmar, ätit igen så min hjärna börjar hämta upp sig. Jon har också lyckats få lite sömn och kommer så småningom att piggna till. Jag är inte kvitt mina utslag bara så där men dom har gått ned från bölder till utslag igen och lugnat ned sig i kliandet. Jag ser fortfarande ut som jag har rödahund men nu kan jag i alla fall orka leva med det. Visa ställen där jag har kliat mig kan bli permanenta ärr och jag kommer att se konstig ut i sommar men det är ännu en sak jag kan leva med. Dom vet fortfarande inte vad det är jag blir sjuk av hela tiden men just nu kan dom inte göra något åt det. Om jag har tur så tog pencilinet som nästan skadade min kropp permanent hand om det. Jag kan mycket väll bli sjuk igen om 2 månader igen men det får vi ta då helt enkelt. Jag kan inte oroa mig och fundera på när det kommer igen, jag vill gå vidare, göra saker med Jon, orka planera för sommaren, sy klänningar med Malin , spela med mina vänner, ta min del och ansvar inom Eximia Navigatio, åka till Visby och så mycket mer utan att ha "nej jag kanske blir sjuk spöket" över mig. Kommer det så kommer det... inte så mycket att göra något åt i skrivande stund.

Ja jag mår mycket bättre... Äntligen.

Jon är och handlar mat då jag för första gången på två veckor är hungrig... Hungrig på ALLT.

Älskar dig vännen och tack för att du orkar ta hand om världens mest envisa människa.

Ahhhhhhhhhhhh prickar

Jag vet inte vad jag har men snart blir jag vansinnig. Dagens överaskning lagom till morgon kaffet innan jag skulle till läkaren var: utslag över hela överkroppen. Dom uppstod ungefär klockan 12.00 och när jag kom in till läkaren ca 13:30 var till och med mina öron helt täckta i någon form av utslag. Nu är det ju så att jag har ätit en av dom mer elakartade pencelinen som finns och reagerat dåligt på det men... jag slutade äta dom i tisdags. Varför skulle jag få en alergisk reaktion nu? Mot utslagen fick jag mina vanliga alergi tabletter vilket så här långt inte har hjälpt alls. Mot fortsatt feber och röd hals (japp ny kamera omgång i näsan) fick jag en medicin som är interflamatorisk (ok det där blev inte rätt alls tror jag) och feber. Med andra ord så har jag nu mindre feber men ser ut som en röd kräfta med röda hund. Jons förslag är fläcktufus (kastar något hårt på honom).

Saken är ju den att jag var ju på öron näsa och hals avdelningen så det var ingen som ens brydde sig om att jag var fläckig. Om det inte blir bättre till i morgon kommer jag att försöka få en remiss till alergi. Det här är plågsamt nu. Jag ser verkligen ut som jag har rödahund. Hade det aldrig som barn utan blev vacinerad mot det i tonåren i någon mysko kombo spruta. Jag är fan inte gullig just nu och alergimedicinen gör mig djävligt elak.

Fan orka...

Kamera i näsan

Igår var jag iväg till salgrenska igen för ett nytt läkarbesök. Först konstaterade dom att jag fortfarande hade över 38 graders feber och ont överallt. Läkaren gjorde en undersökning av halsen på insidan med kamera genom näsan och hittade beläggningar och svullnad. Jag kan säga att det var en mindre kul undersökning. Hon trodde att det var körtelfeber så jag skickades iväg på provtagning av blod. Provtagning sker av någon anledning inte på avdelningen utan i huvudhuset på salgrenska. Man får en lapp, får gå och leta en stund, får en kölapp, lämna in första lappen, vänta... komma in i ett mini rum och lämna prover och bli sönder stucken.

Dom kollade levervärden, vita blodkroppar och en massa massa andra grejer. Sedan skulle jag få svar idag. Blodfattig (aj sluta stick mig) och helt slut var det bara att sova när man kom hem. Väl vaknat igen skulle jag ta av mig det väldigt stora plåstret (som sagt hon som stack var inte så bra på det) på armen. Överrakning... Huden där plåstret satt gick sönder och det blev ett ordentligt blå märke. Jag ska erkänna att det var ett par minuter av akut skräck där. Mina blodkärl har aldrig varit så här svaga... inte ens min hud har varit det när jag hade fått bränd skadorna som barn. Jon kollade upp min medicin på nätet och konstaterade att jag skulle omedelbart sluta ta den. En sällsynt biverkning (yahy bingo) Nu var det ju inte mer än 3 tabletter kvar så det var ju inte så farligt.

Svåra svättningar under natten för att vakna vid 12 när mamma ringde och var feber fri för första gången på bra länge. Armen har äntligen börjat läka ihop och jag känner mig lite piggare. Feber idag igen och hals ont men piggare. Samtal till salgrenska visar att jag inte har körtelfeber och väldigt bra lever värden (med tanke på mitt lilla sprit intag per är är det inte så underligt) Mina vita blodkroppar är dock förhöjda, inte vansinnigt canser höga utan infektion höga. Jag är kallad för ny undersökning/provtagning i morgon klockan 13.00.

Visst det är jobbigt när dom sticker mig och pokar runt i mitt huvud och hals men det är skönt att dom gör en ordentlig utredning på vad som är fel. Dom vet ju fortfarande inte varför jag var så sjuk som jag var i april och att sedan bli sjuk igen 8 veckor senare igen tyder på att det är något.

Dagens planer ligger nivån ligga i sängen, ligga i soffan, spela lite, villa, dricka litervis med vatten och kanske få ducha ikväll. Det enda som är synd är att jag får lite ont i ögonen att spela på ds för länge. behöver något nytt till Wiin, lite större skärm.

Det rör sig frammåt... kanske.

Jag har långsamt blivit bättre under veckan sedan jag fick medicinen i tisdags men i dag var det ett stort bakslag. Febern är tillbaka och min kropp värker igen. Huvudet värker och jag känner mig svälld i halsen på utsidan och i ansiktet igen. Orkade inte gå och rösta i dag pga febern, jag tror det är första gången jag inte har gjort det sedan jag var 18. Känns väldigt underligt att missa det.

I övrigt så slåss jag och Murre om täcket jag har i soffan och jag räknar blåa prickar.



På tisdag är det dags för ett nytt läkarbesök.

Ska försöka skriva vad som på går men det är inte lätt

Har gjort om den här blogg posten i huvudet flera gånger men det låter bara fel och undergång hur jag än tänker.

Så här är det. På söndag kväll kändes det som om jag hade nackspärr på vänster sida av halsen. Vaknade måndag morgon och hade ordentligt ont. Försöker klämma på musklerna och hittar en öm knöl. På jobbet börjar jag bli ordentligt dålig, halsen sväller på vänster sida och jag börjar få feber. Jag har inte ont inne i halsen som en förskylning eller annat utan bara i knölen som sitter ungefär i höjd med mandlarna och lymfan. Måndag kväll har jag 38.6C i feber och mår uber skrutt. Försöker få tid hos min vanliga läkare på tisdag morgon, har lyckats sova 3 timmar på hela natten. Läkare inte där på tisdagen utan blir skickad till axess akuten. Jon och jag åker dit vid 10 på morgonen (det inhandlas en koppar fisk för växel till bilen av jon men det är en annan historia). Läkaren tycker inte om det alls utan jag skickas på akut remis på Öron, näsa och hals på shalgrenska. Hon vill att jag ska få ett ultra ljud för att dom ska hitta vad som är svullet. Dom undersöker mig och konstaterar att det inte är möjligt med ultraljud då det är för svullet. Efter försiktigt klämande på hela halsen så tror läkaren att det är en systa som trycker på lymfan. Jag super medicin (stora lila kapslar) som ska hjälpa mot infektionen, febern och få ned svulnaden och sedan ska jag komma tillbaka tisdagen den 9 juni för en ny grundligare undersökning. Det kunde även vara lymfan och då blir det annan behandling sa han bara. Det hördes att han inte ville oroa mig men jag vet vad det kan betyda, hans komentar när jag frågade direkt om canser var att jag skulle inte ta ut något i förväg utan att vi skulle avvakta. Det hela var meningen att lugna ned mig men i stället gjorde det mig bara mer oroad. Jag trodde själv att det var en förändring på sköldskörten men så var icke fallet.

Hög feber hela natten igen. Lyckats äta lite och få på mig lite kläder men min kropp tycker inte om mig alls. Febern ligger konstant på 38 c och jag känner mig virrig och varm hela tiden. Hinkar litervis med vatten och äter värkmedicin. Har bröjat göra ont på andra sidan av halsen nu men ingen knöl. Osäkert vad det betyder alls.

Trött, varm och virrig. En mor som ringer var 12 timme och väcker mig och talar om att det säkert bara är snuva. yay...

Väntar på att mitt spel till nintendo ds : Picross DS ska komma. Fått mail igår om att det var skickat men ingenting med posten idag. Puzzel spel med jätte enkelt utseende men kompliserat som seduko. Ungefär så mycket som jag klara av just nu.



Så varför skriva om allt detta här när jag har lovat att inte skriva om olyckor och sjukdomar här? Jag måste göra av mina tankar någonstans.