Äntligen bättre...

Natten var ett fruktansvärt helvete. När klockan 6 i morse började jag väcka stackars Jon och säga att det var dags att åka till axessakuten. Jag hade fått nog av Salgrenska med läkare som inte ens tittade på mig, lyssnade på mig och bara stirrade sig blinda på en siffra på ett papper. Det är tydligen lätt att inte märka en människa som står framför en person som kliar sig hela tiden och är helt röd. När jag på pekade flera gånger att saker och ting inte var helt ok så fick jag bara en ryckning på axeln och en kommentar om att det försvinner snart vilket jag av någon anledning trodde på.

När jag kom in i morse var jag i stort sett den enda patienten förrutom en liten flicka med örvärk (tror jag). In skrivningssköterskan tittade snapp på mig och sa innan jag ens hade hunnit öppna munnen: Har du nyss ätit pencilin? Japp... Människor som ser en.
Får vänta i nästan 5 min vilket är tiden det tar att funder på om man ska försöka länsa maskinen i korridoren på kaffe. Jag och Jon var helt slut efter flera dagar utan mer sömn än 3 till 4 timmar i taget. Först halsen med sin klump, sedan svår feber och nu akut alergisk shock. Två veckor som jag egentligen inte förstår hur vi har orkat med. Jo det vet jag ju... det är för att vi älskar varandra väldigt mycket och att vi kan stötta varandra oavset vad. Ok andra kanske tycker att det låter som om jag fräser på honom eller att vi grälar men det är bara ett sätt att försöka få mig triggad att bli arg för att jag inte ska försvinna in i ett inte för världen nå bart hål.

Åter till dagens sjukhusbesök. Läkaren kommer efter 4 min (nytt rekord). Hon lysnar på mitt och Jons kanske osammanhängande beskrining om vad som har hänt. Hon ställer frågor om detaljer och har stor förståelse för hur vi båda mår och varför saker och ting just nu går att fnittra till fast det inte är något bra när man är helt slut. Hon blir shockad över vilken medicin jag fick i går och det faktum att jag inte fick kortison omedelbart då jag helt klart hade en alergisk chock. Den nya (kloka, fantastiska och underbara... ja ja jag vet att jag tar i men nu var hon det) läkaren tar snabbt fram en ny och bättre behandling för min problem och ger mig första omgången medicin redan på plats så att jag kan ta mig till ett apotek utan att tuppa av, klia ihjäl mig eller bara ge upp på vägen. Antihistaminet är en sort som är helt inriktad på utslag och klåda, den andra jag fick i går är mer allmän inriktad på luftrör och andning. Jag har ätit denna för många år sedan för vår allergier men var tvungen att byta sort när jag spontan somnade här och där. Jag mycket väl ta den nu för jag kommer inte troligtvis gå utanför lägenheten på dom närmsta 5 dagarna i alla fall. Kortisonet har jag fått på en vecka och en ny sjukskrivningomgång undersamma tid. Jag får inte jobba vid ugnen när jag äter det då kombinationen av värmen och medicinen kan vara skadlig.

Nu har jag lyckats ätit, sovit 4 timmar, ätit igen så min hjärna börjar hämta upp sig. Jon har också lyckats få lite sömn och kommer så småningom att piggna till. Jag är inte kvitt mina utslag bara så där men dom har gått ned från bölder till utslag igen och lugnat ned sig i kliandet. Jag ser fortfarande ut som jag har rödahund men nu kan jag i alla fall orka leva med det. Visa ställen där jag har kliat mig kan bli permanenta ärr och jag kommer att se konstig ut i sommar men det är ännu en sak jag kan leva med. Dom vet fortfarande inte vad det är jag blir sjuk av hela tiden men just nu kan dom inte göra något åt det. Om jag har tur så tog pencilinet som nästan skadade min kropp permanent hand om det. Jag kan mycket väll bli sjuk igen om 2 månader igen men det får vi ta då helt enkelt. Jag kan inte oroa mig och fundera på när det kommer igen, jag vill gå vidare, göra saker med Jon, orka planera för sommaren, sy klänningar med Malin , spela med mina vänner, ta min del och ansvar inom Eximia Navigatio, åka till Visby och så mycket mer utan att ha "nej jag kanske blir sjuk spöket" över mig. Kommer det så kommer det... inte så mycket att göra något åt i skrivande stund.

Ja jag mår mycket bättre... Äntligen.

Jon är och handlar mat då jag för första gången på två veckor är hungrig... Hungrig på ALLT.

Älskar dig vännen och tack för att du orkar ta hand om världens mest envisa människa.