Dagens äventyr skulle vara rätt så enkla. Möte på Manpower och sedan lite små handel på panduro. Tog med lilla kameran för det var rätt så fint ute med sol och snö. Kameran är en ViviCam 5024. Inte super men trevlig ändå.
Bussen var 30 min sen så det blev lite bilder.
Kommer till Manpower 10 min sen och när jag går in i porten börjar det snöa igen. Mötet var så där och jag måste vara mer aktiv och possitiv för att få jobb inom livsmedelsbranchen.....
Panduro var lite roligare i alla fall. Fick tag på lite kul papper och metal vingar (smyckes storlek) som på något sätt ska kombineras med en av mina gamla solfjädrar och delar av en gammal klockan att bli en steampunk solfjäder.
Övriga planer för dagen är att fortsätta att skriv för spelarna i steampunk lajvet, infon behöver gå ut i veckan. Tvätta, diska, laga mat och allt annat som hör vardagen till.
Hittade i kameran lite bilder som jag tog på vägen från Höör i bilen i januari. Lägger upp dom med.
Efter att tagit oss runt i går kväll med lajvet och kört hem lite vänner så körde vi fast på vår egen parkering. Snö som blåst upp mot muren ligger 1 meter hög och sedan is under. Mycket puttande och skottande fick vi in bilen och kom in 03:20 på morgonen.
I dag gick det inte lika bra. Vi skulle ha åkt på födelsedags kalas hos våra vänner på hisingen men det blir inget. På eftermiddagen skulle vi åka till affären och köpa en skovel och sedan komma hem för att göra oss i ordning och åka iväg igen. Fail...
Efter en timmes skottande, puttande och svärandes hade vi inte kommit av vår del av parkeringen. Det blåser upp snö kring vår bil som står ensam i ett hörn av parkeringen. En ny meter hade blåst upp under natten och morgonen kring vår bil. Med andra ord.... Inget kalas för vår del.
Nejdå... vi är int bitter...
Fösta gången sedan jag jobbade på tidningstjänst 1995 har jag förlorat mot snön. Då snöade det så mycket och blåste så jag hamnade i diket upp och ned med brevbärar bilen. Hastigheten var ju bara 5 km/t så jag mer eller mindre gled i slow motion in i en trädgård.
Nejdå... jag är inte alls sur för att jag inte får komma och träffa folk, får tårta och dela ut våra presenter... nej då inte alls... (låter som kapten Haddock)
Varit super förskyld igen så aktivitets nivån har legat på lågt ett tag.
Har i dag när jag äntligen mått lite bättre lyckats stor städat badrummet. Har även skrivit en ny CV och ska i morgon ha möten och mini kurs om den. Ska även lyckas åka en vända på Talang för fika och umgänge med vänner.
Edina ser ut över takåsarna i Haga ifrån sitt kökfönster. Det är ju inte som hon använder köket till annat än förvaring men i natt verkar det som om det var det rätta stället att sitta med böckerna. På köksbordet ligger det tre böcker uppslagna med små postitlappar i olika färger som sticker ut från kanterna på användbara sidor. Hennes anteckningsbok ligger bredvid med olika anteckningar och symboler.
Själv sitter hon uppflugen i fönstret med en kaffekopp med lite varmt blod i. Stereon i det stora rummet har gått hela kvällen och ljudet blir lagom dämpat genom lägenheten in till henne själv. Bara lagom myket ljud i bakgrunden, inte störande utan bara som ett sällskap. En cover på en gammal låt från 80-talet dyker upp för tredje gången på en och samma natt:
”It doesn't hurt me. You wanna feel how it feels? You wanna know, know that it doesn't hurt me? You wanna hear about the deal I'm making? You be running up that hill You and me be running up that hill”
Edina tittar tillbaka på böckerna på bordet och anteckningarna. Det känns som om dom inte kan säga henne något mer just denna natt, och hennes ansikte ser upp mot Skansen Kronan igen. Allt känns som om det är så långt bort, men ändå så nära. Hon sträcker ut handen mot rutan och rör vid den vibrerande skuggan genom fönstret som skansen skickar ut i hennes sinne.
Hon sträcker på sig och går bort till micron för att göra i ordning ännu en varm mugg. Surrandet från maskinen avviker från musiken , får det gemensamma ljudet i otakt , det låter falskt. Tankarna går igenom igenom vad hon behöver göra. Tidigare hade det varit skillnad, då hade det bara varit hon själv , eller tillsammans med St John. Nu var det hon och Charlie som skulle ut och jobba.
”And if I only could, Make a deal with God, And get him to swap our places, Be running up that road, Be running up that hill, Be running up that building. If I only could, oh...”
Inget skulle få gå fel, om något hände med Charlie skulle Edina aldrig kunna förlåta sig själv och definitivt inte klanen. Det var skillnad med Edina, det visste hon. Hon hade fått sin chans i alla fall. Charlie hade inte hunnit börja än. Om dom kanske kunnat börjat med ett annat fall som Edina hade haft mer kontroll över kanske det hela hade känts bättre. Att mista kontrollen över sig själv var inget som Edina ville att någon skulle se.
Micron pingar till och Edina tar ut sin varma kopp. Åter i fönstret kan hon bara sitta och titta på det skådespel av färger som sprakar, inte så långt ifrån henne. Det var som en bur som pulserade, som om någon slog på den med stora hammarslag. Det var inte det värsta, det mörker som sedan omslöt Kronan när slagen hade hållit på en stund var värre. Sedan kom buren åter som om inget hade hänt. Under den stund av mörker som varade, för vad det verkade som en evighet, kändes det som om världen höll på att ta slut varje gång i Edinas hjärna.
”You don't want to hurt me, But see how deep the bullet lies. Unaware that I'm tearing you asunder. There is thunder in our hearts, baby. So much hate for the ones we love? Tell me, we both matter, don't we?”
Hon tar upp anteckningsboken och läser vittnesmålen från de andar hon hade lyckats få tala med. Deras underliga beskrivningar av något det inte fanns mänskliga ord till, men som Edina ändå hade försökt tolka.
Det som dök upp hade hon själv inte sett men det fick andarna i innerstaden att ta ett steg tillbaka och hålla sig borta. Orden ”armar och ben” förekom inte, för det hade varit fel. Det handlade mer om en känsla av obehag som dom försökte förmedla till henne.
”'C'mon, baby, c'mon, c'mon, darling, Let me steal this moment from you now. C'mon, angel, c'mon, c'mon, darling, Let's exchange the experience, oh...’”
Edina ser ut mot den kalla natten. Nu var allt tyst och kallt igen. Doften av snö började sprida sig in i lägenheten. Vad var det en liten kvinna sittandes i fönster skulle kunna ändra? Hon ser ned på sina stickade strumpor i grått och rosa och sedan ler hon. Allt och ingenting är svaret. Ingen vet vad man kan göra förrän man försökte.
”And if I only could, Make a deal with God, And get him to swap our places, Be running up that road, Be running up that hill, With no problems.”
Texten är skriven för min KS karaktär Edina. De som har lajvat mot henne vet att detta är fullständigt normalt.
Klockan är 20.00 när Edina kliver ut från butiken och börja gå ned mot järntorget. Det har slutat snöa för dagen och rännilar av smältvatten rinner från hus och tak. Edina har hög volym på i lurarna från den lilla spelmaskinen för att skingra tankarna och till en viss del dämpa ljuden från omgivningen, både i den värdsliga delen och den "andra".
Hon kämpar för att inte tänka på de sprakande ljusen i periferin på hennes vänstra sida som ingen annan än hon själv kan se. Människorna rör sig i Haga för att gå på små kaféer, matställen eller musikklubbar. De är ovetande om det som sker på mindre än en kilometer bort, oanande om det som försöker ta sig ut eller in.
Hon koncentrerar sig helt på musiken som dånar i sina öron. Samma låt som går på upprepning om och om igen.
Texterna känns som om dom träffar hennes sinne som en domedagshammare just denna kväll:
"Prove and disprove. Efficiency of prayer. Supposed to be harmless. Can never get enough."
Edina passerar torget med den stora fontänen som är avstängd för vintern. Folk rör sig mot spårvagnar och bussar, folk som står still och pratar, folk på väg in till snabbmatkedjans lokaler, folk överallt. För Edina är dom bara statister på vägen till hennes mål. Klockan 20.30 har hon tagit plats på sitt vanliga ställe: Ett elskåp på ena hörnet av huset som vetter mot första långgatan.
Det hon väntar på kommer inte att dyka upp förrens om en kvart. De människor som rör sig , lägger inte märke till henne och lurarna förkunnar till hennes sinne:
”A three headed watchdog. This, my revelation. My only disease. A manifest of life”
När hon sitter där och dinglar med benen kommer tankarna åter igen tillbaka på sitt liv innan hon ”dog”. Edina kunde inte minnas att hon hade varit en ond människa när hon levde. Osynlig måhända och det kanske var en synd i sig men direkt ond hade hon inte varit. Vad hon var nu var hon inte säker på. Det hon hade planerat tillsammans med Dr Frisk kändes till en början ok men nu var hon inte lika säker längre.
”If I could reach through.Catch you. Make you understand. If I'm not dead enough for life. Am I alive enough for death?”
Det hon dömde flickan till som hon nu satt och väntade på, var egentligen ett liv som slav. Edina hade valt ut henne för hennes kunskaper och skicklighet, och på det sättet tagit beslutet om vad flickan skulle göra resten av sitt liv.
Edina hade beslutat, inte flickan själv. Med vilken rätt hade hon att ta ett sådant beslut? Detta var inte första gången Edina hade haft dessa tankar men likväl, varje gång det hände så genomförde hon det hela ändå.
”A gift from the unknown. Promises they gave us. Rejection of faith. An eye for this purpose”
Det hela var helt klart en synd. Ett brott mot en hel del olika moraliska regler och ideér. Inget var enkelt i efterlivet och dessa tankar hjälpte inte alls. Nuförtiden var Edina inte en god människa längre , och hon tvivlade starkt på om hon varit det alls.
”A gift from the unknown. Promises they gave us. Rejection of faith. An eye for this purpose.”
Konstskolan öppnar sina dörrar och eleverna strömmar ut på gatan och börjar röra sig mot Järntorget. Edina följer dom på avstånd och hela tiden håller hon koll på en speciell ryggtavla i mängden.
Flickan, som inte var mer än 19 år gammal, var klassiskt skolad som skulptris och snart klar med sitt examensarbete. Hennes kurskamrater skiljs från henne vid snabbmatstället och flickan fortsätter upp i Haga ensam. Edina följer efter henne på avstånd ända till flickans port.
”If I could reach through.Catch you. Make you understand. If I'm not dead enough for life. Am I alive enough for death?”
Edina vet efter att ha studerat flickan i två veckar att lägenheten är sliten, flickan är enormt fattig och när hon är klar i skolan väntar ett liv av arbetslöshet och förlorade drömmar. Edina hade gjort sitt val och med ett par enkla ord skulle flickans liv ändras: ”Grattis du har vunnit...”
Edina ser till att hon kommer in ordentligt i trappen och går sedan vidare genom Haga. Patrullera sa St John , men i Edinas ögon var hon inte speciellt bra på det. För det mesta gick hon olika vägar genom Haga på kvällen och natten för att hålla koll på vilka som rörde sig i området.
Promenaderna i Haga hade blivit allt jobbigare de sista veckorna då saker och ting inte stod helt rätt till med skansen kronan. Människorna märkte ingenting, och de yngre i klanen verkade inte lägga märke till det alls. För de äldre i klanen och Edina började problemen bli uppenbara. Det blixtrande ljuset, ljuden och det underliga mörkret blev allt vanligare från skansen, och det var inte den enda platsen i Göteborg som inte var som den skulle.
Edina hade blivit ombedd att ta med Charlie och påbörja undersökningarna av det hela. Charlie fick vara hur sur hon ville på Edina, men nu var det dags att börja arbeta och undersöka. Som första uppdrag i klanen skulle Charlie i alla fall ha någon med sig, inte som Edinas första uppdrag som hon sprang på själv.
Första delen hade Edina gjort själv på den andra platsen, den platsen i Göteborg som var ”underlig”. Nu skulle hon ta med Charlie dit när hon visste hur pass säker platsen i sig var. Någonstans skall Charlie börja upptäcka vad hon hade för möjligheter att lära sig saker. Om nu bara hon kunde ta och svara i telefonen...
”If I could reach through.Catch you. Make you understand. If I'm not dead enough for life. Am I alive enough for death?”
