Från köksfönstret

Stämningstext för min karaktär i KS lajvet.



Edina ser ut över takåsarna i Haga ifrån sitt kökfönster. Det är ju inte som hon använder köket till annat än förvaring men i natt verkar det som om det var det rätta stället att sitta med böckerna. På köksbordet ligger det tre böcker uppslagna med små postitlappar i olika färger som sticker ut från kanterna på användbara sidor. Hennes anteckningsbok ligger bredvid med olika anteckningar och symboler.

Själv sitter hon uppflugen i fönstret med en kaffekopp med lite varmt blod i. Stereon i det stora rummet har gått hela kvällen och ljudet blir lagom dämpat genom lägenheten in till henne själv. Bara lagom myket ljud i bakgrunden, inte störande utan bara som ett sällskap. En cover på en gammal låt från 80-talet dyker upp för tredje gången på en och samma natt:

”It doesn't hurt me.
You wanna feel how it feels?
You wanna know, know that it doesn't hurt me?
You wanna hear about the deal I'm making?
You be running up that hill
You and me be running up that hill”

Edina tittar tillbaka på böckerna på bordet och anteckningarna. Det känns som om dom inte kan säga henne något mer just denna natt, och hennes ansikte ser upp mot Skansen Kronan igen. Allt känns som om det är så långt bort, men ändå så nära. Hon sträcker ut handen mot rutan och rör vid den vibrerande skuggan genom fönstret som skansen skickar ut i hennes sinne.

Hon sträcker på sig och går bort till micron för att göra i ordning ännu en varm mugg. Surrandet från maskinen avviker från musiken , får det gemensamma ljudet i otakt , det låter falskt. Tankarna går igenom igenom vad hon behöver göra. Tidigare hade det varit skillnad, då hade det bara varit hon själv , eller tillsammans med St John. Nu var det hon och Charlie som skulle ut och jobba.

”And if I only could,
Make a deal with God,
And get him to swap our places,
Be running up that road,
Be running up that hill,
Be running up that building.
If I only could, oh...”

Inget skulle få gå fel, om något hände med Charlie skulle Edina aldrig kunna förlåta sig själv och definitivt inte klanen. Det var skillnad med Edina, det visste hon. Hon hade fått sin chans i alla fall. Charlie hade inte hunnit börja än. Om dom kanske kunnat börjat med ett annat fall som Edina hade haft mer kontroll över kanske det hela hade känts bättre. Att mista kontrollen över sig själv var inget som Edina ville att någon skulle se.

Micron pingar till och Edina tar ut sin varma kopp. Åter i fönstret kan hon bara sitta och titta på det skådespel av färger som sprakar, inte så långt ifrån henne. Det var som en bur som pulserade, som om någon slog på den med stora hammarslag. Det var inte det värsta, det mörker som sedan omslöt Kronan när slagen hade hållit på en stund var värre. Sedan kom buren åter som om inget hade hänt. Under den stund av mörker som varade, för vad det verkade som en evighet, kändes det som om världen höll på att ta slut varje gång i Edinas hjärna.

”You don't want to hurt me,
But see how deep the bullet lies.
Unaware that I'm tearing you asunder.
There is thunder in our hearts, baby.
So much hate for the ones we love?
Tell me, we both matter, don't we?”

Hon tar upp anteckningsboken och läser vittnesmålen från de andar hon hade lyckats få tala med. Deras underliga beskrivningar av något det inte fanns mänskliga ord till, men som Edina ändå hade försökt tolka.

Det som dök upp hade hon själv inte sett men det fick andarna i innerstaden att ta ett steg tillbaka och hålla sig borta. Orden ”armar och ben” förekom inte, för det hade varit fel. Det handlade mer om en känsla av obehag som dom försökte förmedla till henne.

”'C'mon, baby, c'mon, c'mon, darling,
Let me steal this moment from you now.
C'mon, angel, c'mon, c'mon, darling,
Let's exchange the experience, oh...’”

Edina ser ut mot den kalla natten. Nu var allt tyst och kallt igen. Doften av snö började sprida sig in i lägenheten. Vad var det en liten kvinna sittandes i fönster skulle kunna ändra? Hon ser ned på sina stickade strumpor i grått och rosa och sedan ler hon. Allt och ingenting är svaret. Ingen vet vad man kan göra förrän man försökte.

”And if I only could,
Make a deal with God,
And get him to swap our places,
Be running up that road,
Be running up that hill,
With no problems.”

'If I only could, be running up that hill.”