En vardagskväll i Göteborg januari 2010

Texten är skriven för min KS karaktär Edina. De som har lajvat mot henne vet att detta är fullständigt normalt.



Klockan är 20.00 när Edina kliver ut från butiken och börja gå ned mot järntorget. Det har slutat snöa för dagen och rännilar av smältvatten rinner från hus och tak. Edina har hög volym på i lurarna från den lilla spelmaskinen för att skingra tankarna och till en viss del dämpa ljuden från omgivningen, både i den värdsliga delen och den "andra".

Hon kämpar för att inte tänka på de sprakande ljusen i periferin på hennes vänstra sida som ingen annan än hon själv kan se. Människorna rör sig i Haga för att gå på små kaféer, matställen eller musikklubbar. De är ovetande om det som sker på mindre än en kilometer bort, oanande om det som försöker ta sig ut eller in.

Hon koncentrerar sig helt på musiken som dånar i sina öron. Samma låt som går på upprepning om och om igen.

Texterna känns som om dom träffar hennes sinne som en domedagshammare just denna kväll:

"Prove and disprove. Efficiency of prayer. Supposed to be harmless. Can never get enough."

Edina passerar torget med den stora fontänen som är avstängd för vintern. Folk rör sig mot spårvagnar och bussar, folk som står still och pratar, folk på väg in till snabbmatkedjans lokaler, folk överallt. För Edina är dom bara statister på vägen till hennes mål. Klockan 20.30 har hon tagit plats på sitt vanliga ställe: Ett elskåp på ena hörnet av huset som vetter mot första långgatan.

Det hon väntar på kommer inte att dyka upp förrens om en kvart. De människor som rör sig , lägger inte märke till henne och lurarna förkunnar till hennes sinne:

”A three headed watchdog. This, my revelation. My only disease. A manifest of life”

När hon sitter där och dinglar med benen kommer tankarna åter igen tillbaka på sitt liv innan hon ”dog”. Edina kunde inte minnas att hon hade varit en ond människa när hon levde. Osynlig måhända och det kanske var en synd i sig men direkt ond hade hon inte varit. Vad hon var nu var hon inte säker på. Det hon hade planerat tillsammans med Dr Frisk kändes till en början ok men nu var hon inte lika säker längre.

”If I could reach through.Catch you. Make you understand. If I'm not dead enough for life. Am I alive enough for death?”

Det hon dömde flickan till som hon nu satt och väntade på, var egentligen ett liv som slav. Edina hade valt ut henne för hennes kunskaper och skicklighet, och på det sättet tagit beslutet om vad flickan skulle göra resten av sitt liv.

Edina hade beslutat, inte flickan själv. Med vilken rätt hade hon att ta ett sådant beslut? Detta var inte första gången Edina hade haft dessa tankar men likväl, varje gång det hände så genomförde hon det hela ändå.

”A gift from the unknown. Promises they gave us. Rejection of faith. An eye for this purpose”

Det hela var helt klart en synd. Ett brott mot en hel del olika moraliska regler och ideér. Inget var enkelt i efterlivet och dessa tankar hjälpte inte alls. Nuförtiden var Edina inte en god människa längre , och hon tvivlade starkt på om hon varit det alls.

”A gift from the unknown. Promises they gave us. Rejection of faith. An eye for this purpose.”


Konstskolan öppnar sina dörrar och eleverna strömmar ut på gatan och börjar röra sig mot Järntorget. Edina följer dom på avstånd och hela tiden håller hon koll på en speciell ryggtavla i mängden.

Flickan, som inte var mer än 19 år gammal, var klassiskt skolad som skulptris och snart klar med sitt examensarbete. Hennes kurskamrater skiljs från henne vid snabbmatstället och flickan fortsätter upp i Haga ensam. Edina följer efter henne på avstånd ända till flickans port.

”If I could reach through.Catch you. Make you understand. If I'm not dead enough for life. Am I alive enough for death?”

Edina vet efter att ha studerat flickan i två veckar att lägenheten är sliten, flickan är enormt fattig och när hon är klar i skolan väntar ett liv av arbetslöshet och förlorade drömmar. Edina hade gjort sitt val och med ett par enkla ord skulle flickans liv ändras: ”Grattis du har vunnit...”

Edina ser till att hon kommer in ordentligt i trappen och går sedan vidare genom Haga. Patrullera sa St John , men i Edinas ögon var hon inte speciellt bra på det. För det mesta gick hon olika vägar genom Haga på kvällen och natten för att hålla koll på vilka som rörde sig i området.

Promenaderna i Haga hade blivit allt jobbigare de sista veckorna då saker och ting inte stod helt rätt till med skansen kronan. Människorna märkte ingenting, och de yngre i klanen verkade inte lägga märke till det alls. För de äldre i klanen och Edina började problemen bli uppenbara. Det blixtrande ljuset, ljuden och det underliga mörkret blev allt vanligare från skansen, och det var inte den enda platsen i Göteborg som inte var som den skulle.

Edina hade blivit ombedd att ta med Charlie och påbörja undersökningarna av det hela. Charlie fick vara hur sur hon ville på Edina, men nu var det dags att börja arbeta och undersöka. Som första uppdrag i klanen skulle Charlie i alla fall ha någon med sig, inte som Edinas första uppdrag som hon sprang på själv.

Första delen hade Edina gjort själv på den andra platsen, den platsen i Göteborg som var ”underlig”. Nu skulle hon ta med Charlie dit när hon visste hur pass säker platsen i sig var. Någonstans skall Charlie börja upptäcka vad hon hade för möjligheter att lära sig saker. Om nu bara hon kunde ta och svara i telefonen...

”If I could reach through.Catch you. Make you understand. If I'm not dead enough for life. Am I alive enough for death?”