Elsa-Karin Boestad-Nilson pionjär inom svenska data programering

Jag har skrivit denna blogpost i anledning av Ada Lovelace Day pledge som jag har valt att deltaga i.

I Sverige i slutet av 1940-talet och början på 1950-talet utvecklades
två för den tidenledande datorer eller matematikmaskiner. Det var
Matematikmaskinnämnden, en statlig organisation, som hade fått i uppdrag att köpa in beräkningsmaskiner från USA, dock fått nej genom ett export förbud 1945, som utvecklade BARK (Binär Aritmetisk Relä-Kalkylator) och BESK (Binär Elektronisk SekvensKalkylator). BARK var klar i feb 1950 och var en 32-bitarsdator som utförde addition och multiplikation på mellan 150 ms och 250 ms. Samtidigt utvecklades BESK som stod klar 1953. Båda maskinerna var uppbyggda på elektronrör och var för den tiden snabba och världsledande.

I efterkrigstidens Europa var kapprustningen och skräcken mellan de två stora blocken redan ett faktum och datorerna hade tagits fram mestadels för att beräkna olika raketbanor och torped banor för militärt bruk. Datorerna hade byggts av en rad olika akademiker men för själva körning av beräkningar togs det in personal för FOA för att köra sina egna beräkningar. På detta sätt kom Elsa-Karin Boestad-Nilson in i bilden på drottninggatan i Stockholm där den första maskinen var uppställd.

Elsa-Karin Boestad-Nilson växte upp i hem omgiven av matematik då hennes far var professor på KTH. Hon läste matte som huvudämne och kompliterade med ämnena fysik och mekanik. Detta ledde till att hon 1948 anställdes av FOA vid beräkningssektionen. Hon var den enda kvinnan på den arbetsplatsen med en lång rad manliga civilingenjörer. Hon började tidigt att ta för sig och deltaga vid planeringsmöten och kom så vidare till FOA2. Hon var bland dom första akademiska kvinnorna i den världen så hon fick ofta höra kommentarer så som "vad gör en så liten flicka här". I början av 1950-talet hade FOA använda sig av enklare elektriska analogmaskiner samtidigt som BARK började användas allt mer.

Elsa-Karin var från början relativt ensam om på FOA att visa intresse
för BESK. FOA hade köpt in en IBM 650 som stod i ett bergrum i
Arboga som använde sig av bland annat ett trumminne. Hennes kollegor föredrog den framför den mer digitala BESK som användes och lästes av på ett helt annat sätt. Elsa-Karin uppskattade att den hade mindre mekaniska problem och var mer matimatiskt inriktad än IBMen. Redan på öppningsdagen för BESK körde Elsa-Karin FOAs första program på den stora maskinen. Det var ett program för raketbanor över Östersjön. Elsa-Karin omnämner att: "Visst var det vi gjorde hemligt men många låtsade inte om det som jobbade på FOA. FRA däremot stängde alltid dörren då de körde på BESK".

Elsa-Karin och hennes grupp från FOA fick inordna sig i de kör
scheman som de snillrika akademikerna hade inrutat dock vara
samma sagda inte så goda planerare så ofta blev det körningar långt in på natten. Meningen var maskingruppen hade förmiddagarna för service och underhåll av BESK, eftermiddagarna var vikta för körning som Matematikmaskinnämndens personal höll i och först efter klockan 5 fick FOA och FRA tillgång till maskinen. Om något hände eller det hette att maskinen "gick ned" fick de vänta långt in på natten innan maskinen gick att använda. I väntan på att den skulle komma igång igen dracks det en helt del te och pratades en massa. Elsa-Karin omnämner i dag att detta var nästan det som var bäst med tiden på drottninggatan, de roliga och intresserade människorna som samlades kring denna tidiga dator.

Elsa-Karin träffade sin man på FOA och beräkningsgruppen och även han hade ett djupt intresse för matematik. Efter giftemålet och parets första barn blev de sexistiska åsikterna allt värre mot Elsa-Karin, varför hon fortfarande var kvar i arbetslivet och så vidare kommentrerades allt oftare. Elsa-Karin hängde envist kvar då hon både gillade den utvecklade matten och programeringen. Hon lärde sig på egen hand de nya programerings språken som kom, Algol och Simula, men det mesta av hennes jobba gick på senare tiden på 1950-talet till att visa upp vad datorerna kunde göra och på det sättet få fram fler kunder. Genom sitt idoga arbete blev hon med tid chef för beräkningsgruppen som de raskt döpte om till det mer passande Institutionen för tillämpad matematik och databehandling. Elsa-Karin erkänner att hon anställde huvudsakligen kvinnliga akademiker. Det gjorde att från början kallades räknebiträdena kom att bli programmerare och ett högavlönat kvinnodominerat yrke. De kvinnor som arbetade där gick ofta vidare till välbetalda jobb inom näringslivet. När det 1960 kom en högskoleutbildning i ämnet ändrades dock detta och det var näst intill bara män som sökte till utbildningen och jobben.

Elsa-Karin hade många egna erfarenheter hur ojämna förhållanden var inom FOA men till en början var det bara på personlig basis. Först efter en statlig utredning om kvinnorna i statlig tjänst så förstod hon vidden av problemet. Hon arrangerade kvinnodagar på forskningsanstalten och annat som fick FOA att ändra sig mångt och mycket i sin attityd mot kvinnor. Detta i sin tur rev ned det osynliga taket och hon fick till slut titeln överingenjör.

Elsa-Karin klev efter en tid av chefsskapet för att jobba mer för kvinnor inom tekniken. Hon engagerade sig sig i Fredrika Bremerförbundet och även i Kvinnor och Teknik-gruppen. Tillsammans med tekniska museet och Kvinnor och teknik-gruppen startades ett projekt för att öka intresset för teknik och utbildning hos flickor som än idag är verksamt. Elsa-Karin är själv ett exempel på att en kombination av intresse och utbildning kan man som kvinna komma hur långt som helst och hon har genom den ställning hon har haft i arbetslivet hjälpt många andra kvinnor i ett arbetsliv som vid tiden 1950 var låst i mångt och mycket för kvinnor.

Elsa-Karin Boestad-Nilson är i dag panstionerad och bor i en villa på Lidingö men är fortfarande aktiv på seminarium och annat med tekniska museet.

Information till denna artikel har jag fått från:

NyTeknik
Idg
Tekniska museet