Massa lajvrollspel

Efter tisdagens lilla spel kommer så har det kommit en rad efterspel som måste hanteras. Dagens händelser inspererade till en liten stämnings text om min lilla Edinas handlingar. Nu när jag läser igenom det hela ser det väldigt Emo ut om sanningen ska fram så jag tog mig en ordentlig titt på det hela men... jag lämnar den och postar den som jag skrev den. Detta är hur hon ser på saker och ting, hon har inte så mycket och det lilla hon har måste hon kämpa varje uns för. I den mänskliga världen hade Jag som Barbro reagerat helt anorlunda men detta är World of darkness och spel så... Hon är som hon är... väldigt skadad på många sätt helt enkelt.

Den diskreta flytten

Det var ju inte så att hon flyttade igen, det var mer att hon omlokaliserade sig tillfälligt. För en stund, kanske max ett år. Edina skulle ju fortfarande vara i Göteborg, gå på Elysium, träffa samma besläktade som alltid och bara bo ett par gator längre bort men det kändes ändå som om hon lämnade något bakom sig. Något hon hade fått kämpa för så länge skulle hon lämna frivilligt, men bara för en stund.

Inte för att någon skulle märka något. Det stora huset var väldigt tomt dessa nätter. Inget mönster eller ordning på hur folk kom och gick i hennes klan. Ibland kunde det vara någon där ibland inte alls. De enda som hon fortfarande mötte i hallarna kunde vara några gholer eller Herr Korda. Alla ignorerade henne i alla fall. I deras värld fanns hon inte, hon var för ung för att märkas hos dom som var ett par hundra år äldre än henne. Så länge hon inte var direkt i vägen kunde hon ignoreras, hon var någon annans problem.

När hon stoppar ned lapptoppen i väskan känner hon att hon egentligen inte vill. Hon har bott in sig i det lilla rummet. I kombination med lägenheten i Haga var detta på något sätt hemma. Edina vet mycket väll att hemma är där man är men det känns ändå som om hon lämnar något. Varför känns detta värre än när hon tog allt med sig och åkte från Östersund?

Hans röst ekar i hennes minne: "Edina jag är mycket besviken på Er. För Ert eget bästa ser jag att du tillfälligt byter adress. Här är nycklarna, var där i natt."

Det var inget att diskutera eller fundera på. Självklart hade han rätt, att se det på något annat sätt vore otänkbart.

Hon hade sett det komma ända sedan hans återkomst till staden. Det hade sakta vuxit för att mer eller mindre bli en fullständig spykos i och med helgens händelser. Hon hade försökt hindra, reparera och underlätta under den tid hon hade varit hans lärjunge men grunden hade varit lagd för så länge sedan att det hade inte spelat någon roll vad hon hade sagt eller agerat på.

När det väll hade exploderat visste hon vad som gällde. Inte missa en bestämd tid och inte säga emot oavsett order. Inte bryta mönstret för det kunde leda till hennes omedelbara död eller i alla fall lemlästning. Kroppen var för trött egentligen för att orka med men det vara bara att komma på träning 3 gånger i veckan och bita ihop när hon åkte genom rummet som en liten vante.

Ett ord var allt som hade behövts för att rubba balansgången över stupet. Herr Kalini hade bara stirrat på henne och glömt vad han höll på med. Medans han tomt stirrade framför henne hade hon snabbt rört sig iväg. Herr Kalinins frågor till St John hade avslöjat det hela omedelbart. Edina hade helt klart väntat sig något annat än vad som sedan skedde.

I långt och mycket påminde St John om hennes gamla sire, sinnet var många gånger väldigt lika men det fanns ett par ordentliga skillnader. När hon mötte St John på träningen och såg hanns blick stål satte hon sig för slaget hon visste skulle komma. Hon låter sina tankar vandra åter till de snöklädda skogarna utanför sitt föräldrar hem långt i norr. Edina höjer sitt huvud och ser på St Johns ögon bland det vilda håret och väntar. Hennes sinne är inte där utan det är mer ett tomt skal till kropp som väntar på det hon är så säker på ska komma men med ett ryck kommer hon tillbaka: "Edina jag är mycket besviken på Er. För Ert eget bästa ser jag att du tillfälligt byter adress. Här är nycklarna, var där i natt."

Orden skar värre än någon kniv eller slag hade kunnat göra, de brann mycket värre än vad någon eld kunnat brinna.

Edina går ut i korridoren utanför sitt rum. Tyst stänger hon dörren och låser för att sedan sakta börja gå. Vid utgången från chantryt stannar hon till och lägger handen mot sten muren. Tyst så att ingen ska höra hennes fåniga ord säger hon till huset: "Jag kommer åter. Detta är min och min klans hus och jag kan egentligen aldrig lämna det."

Väl ute på gatan ser hon ut på Göteborg i natt mörkret. Nu vet hon vad det är som har stressat henne. Det är inte flytten av en del små saker och det lilla rummet som hon har lämnat bakom sig. Det är det att hon brutit St Johns order och förtroende. Edina, den lilla kvinnan hade skadat den store, starke och vise St John. Insikten får de röda tårarna att falla stilla från hennes ögon. Inte när hon blev invigd grät hon, inte under alla åren av slag och plötsliga vredes utbrott mot hennes kropp fällde hon en tår, inte ens den skräckfyllda första natten under Herr Kalinins skeptiska ögon fanns det en tillstymelse till fukt i regionen. Men nu för ett par ords skull föll dom sakta ned för hennes ansikte.

Förtvivlat torkade hon kinderna med en näsduk, koncentration. Hon ville inte bli ett maskerad brott när hon i alla fall höll på. Sakta började hon gå ned till Haga med nycklarna i handen. Kunde hon reparera detta? Vad skulle ske om hon inte kunde det? Edinas tankar rusade runt i cirklar. En massa om och vad fyllde hela henne. Var hon ens värdig hans förtroende igen?

Hon känner att hon måste få kontroll igen. Det håller på att rinna över i nätverket mer än vanligt. Hon måste ha en plan, hon måste visa sig duktig, hon måste visa sig värdig. Inget är själv klart, inte ens St John vilket hon hade sett tidigare. Tänk om hans ilska gjorde att han reste igen? Åter igen stegrade sig oron och okoncentrationen i henne. Snabbt ur handväskan tar hon fram Ipoden. Musiken strömmar ur de små vita lurarna och hon börjar sjunga med: Nowhere to Run... Nowhere to hide...

Martha and the Vandellas--"Nowhere to Run"