Flickan i skogen

Ännu en lite text skriven för min KS karaktär Edina

Bakom det lilla rödmålade huset ligger äng och bortom ängen den stora skogen.

Skogen är urgammal och nästan ingen vegitation verkar växa förutom de gamla granarna. Marken är tänkt med tjocka lager av gråa barr. Några få solstrålar faller ned mellan det tjocka och gamla kvistarna. En flickan kliver genom skogen med ett par röda tunna sandaler på fötterna. Hon har en klänning i blått på sig och verkar vara i 5 års åldern. Ett litet vitt förkläde sitter kring henne liv och med jämna mellanrum tar hon upp en kotte som hon lägger i förklädet som hon har som en påse för olika stenar, kottar och löv. Håret är solblekt och hon verkar inte ha några beskymmer i världen. Stilla och vant vandrar hon mellan de urgamla träden och någonstans hör man en kråka ropa.

Plötsligt ändras skogen och det blir mörkare kring den lilla flickan. Hon tappar det hon har med sig på marken som om det hon bar det i är borta. Flickan åldras och hennes kläder mörknar lika snabbt som natten sveper in kring henne. En svarta kappan sitter löst kring kvinnan, nedtill sticker ett par kängor fram ur ett par svarta byxor och ärmarna på shortan som inte heller verkar passa sticker fram på ärmarna på kappan. Edina böjer sig ned till det nu snötäkta marken och tar upp en av stenarna som hon tidigare som ung flicka tappat och lägger den i sin handväska. Kvinnan kliver ut ur skogen och börjar gå över de snötäckta ängarna.

Edina sätter sig med ett ryck upp i sängen, samma dröm igen. Ett av hennes barndoms minnen blandat med något annat. "Varför..." Säger hon för sig till ingen alls.

Varför nu? Vad hade ändrats? Hon visste att hon inte längre var samma person som kom till Göteborg för över 2 år sedan men detta var jobbigt. Var det något hon saknade eller något hon hade blivit given? Hon kunde inte tolka det alls. Det var som om något stred inom henne och hon kunde inte få det till det ena eller andra. Kunde hon fråga någon? William var inte i staden längre och inte heller Felicia. Skuld kanske om hon hade tid men hennes egen klan var inte att tänka på. De skulle bara skaka på huvudet och vända henne ryggen. Stackars St John har nog att tänka på ändå så hon skulle defenetivt inte besvära honom med en sådan små sak.

Sakta tar hon sig ur sängen när det slår henne vilken kväll det är. Hon hade planerat det hela noggrant men i och med drömmen så föll det nästan ur minnet. Edina kunde bara hoppas på att personen i fråga skulle kunna ha tid att ta emot henne. Hon tänkte igenom hur hon skulle försöka förklara det hela för honom och hur hon skulle förhandla. Han var äldre än henne och så slug och förslagen att det inte fanns dess like i Göteborg. Hon hade trots allt en del att erbjuda men han skulle säkert trissa upp priset om han ens gick med på att förhandla om saken. Edina visste mycket väll att det inte var hennes plats att framföra något sådant men... för den stackars människan kände hon att hon i alla fall var tvungen att försöka men... det var nästan lika mycket för hennes egen sinnes ro som för den stackars Sebastian.

Dags att se en klan frände om en ghoul.